anskku

Jag är deppig. Vill helst bara ligga i soffan och äta chokladpraliner. Men jag kan väl inte börja det nya året med att redan bryta mitt löfte om att försöka dra ner på godiskonsumerandet. Fakta kvarstår. Jag är deppig. Det har återigen varit en period där det känts tyngre, jobbigare. Nyheter som för andra framstår som goda (och borde så göra även för mig) har känts lite tunga att ta emot. Har inte riktigt kunna glädjas. I stället har det framkallat tårar och rört upp mycket som egentligen hade kunnat få ligga kvar och slumra någonstans där inne. Så i dag har jag tagit på mig glad-masken igen. Lett utåt fast det inombords känts så fruktansvärt jobbigt. Jag borde glädjas. Det gör jag. Egentligen. Fast det gör ont. Jag kommer fortsätta att le. Utåt.

Jag vaknade i morse av ett sms från Joacim som meddelade att han och Mariana kl 10.08 i dag blivit föräldrar till en liten flicka. Inget namn var ännu uttänkt, men hon har under graviditeten kallats för Pricken. Så rart :)  Tills de bestämt sig, kallar vi henne för Pricken.

Så hjärtliga gratulationer till Pricken från oss!!

Årets första inlägg! Även om det blir ett kort sådant.

Ett litet hjärta står ensamt och gråter.
Sårat av många, men ändå det förlåter.
Sliter i det gör många, de bara tar och tar.
Ändå står alltid detta lilla hjärta ensamt kvar.
Lurat av många, de leker med det lätt.
Men aldrig att någon vill behålla det på något konstigt sätt.
Varför vara med i leken, när man reglerna inte kan?
Varför tro på kärleken som sägs vara sann?
Varför leka med andras hjärtan när man har varsitt?
Varför är detta hjärta just mitt?

Är du sugen på att dumförklara någon på ett lite mer subtilt sätt? Here goes:

Han/hon har inte alla...

... strängar på gitarren.
... prickar på sin tärning.
... pinnar i stegen.
... ägg i korgen.
... papper på kontoret.
... paddlar i vattnet.
... kottar i granen.
... klappar i säcken.
... indianer i kanoten.
... hästar i stallet.
... verktyg i lådan.
... kakor i burken.
... champinjoner på pizzan.
... flingor i paketet.
... chips i påsen.
... mackor i picknickkorgen.
... knappar på sin fjärrkontroll.
... renar på fjället.

-------------------

Hissen går inte ända upp.
Bara skum, inget öl.
Bussen stannar inte vid hållplatserna.
Rulltrappan går åt fel håll.
Antennen får inte in alla kanaler.
Bommarna är nere, lamporna blinkar, men tåget kommer aldrig.
Inte den vassaste kniven i lådan.
Prästen är i kyrkan, men det är ingen som ber.
Sladden räckte inte ända fram.
Det är inte skottat hela vägen fram till dörren.
Det lyser på övervåningen, men ingen är hemma.
Övervåningen är omöblerad.
Poletten har fastnat och returknappen strejkar.
Pedalerna går runt, men kedjan saknas.
Piken träffar inte isen.
Det ringer men ingen svarar.
Kortet är i bankomaten men det finns inga pengar på kontot.
Boken är öppen men sidorna är tomma.
Tomtarna har barrikaderat sig på loftet.
Huset är kvar men familjen har flyttat ut.
Bussen kör tom.
Parabolen har slutat sända.
Skivan snurrar men nålen är trasig.
Han/hon har fotografiskt minne men linsskyddet är fastlimmat.

Det var länge sedan jag kände sådan ilska och avsky inför någon. Är så arg så att blodet kokar. Egentligen har det väl inte hänt något världsrevolutionerande nytt heller. Men ibland rinner det bara över. Många, många års irritation blir bara för mycket. Jag har varit så arg och hatat så mycket under eftermiddagen. Funderat över hur en person kan vara så imbecill och så totalt ignorant. Blotta tanken på den här personen får mig att se rött. Hade han varit här nu och jag hade fått, så hade jag klappat till honom rejält. Även om våld inte löser något så tror jag att en rejäl käftsmäll hade löst upp en del knutar inombords. Hur kan man glida igenom livet på en jäkla räkmacka? Hur kan man vara så ignorant så att det för omgivningen blir uppenbart pinsamt? Man skäms för honom då han själv inte har vett till det.
Jag har förbannat det slutgiltiga så många gånger. Jag blir inte av med honom, jag blir inte kvitt honom ur mitt liv. Har under så många år försökt att komma till ro med situationen som den är, men ändå så är det här jag hamnar. I ilskan och i hatet. Hat är en otroligt stark känsla och jag kan ärligt säga att jag inte hatar någon annan än just den här personen. Så mycket ont och så mycket tandagnissel för hans skull. Jag hatar även det faktum att han fortfarande har en makt och ett sådant inflytande i mitt liv! Jag har räknat år, månader och dagar tills jag äntligen blir av med honom, men nu undrar jag om jag någonsin blir det helt och hållet. Han kommer nog alltid att göra sig påmind som en skugga ur det förflutna. Jag får fortsätta med det jag gjort hittills - försöka lära mig att leva med det hela.
Många gånger till kommer att känna att jag behöver skrika ut:

I FUCKING HATE YOU!!!