anskku

Borde ligga i sängen vid den här tiden på dygnet.
Jag tillåter mig själv att för en liten, liten stund tänka på var Amanda befinner sig innan saknaden slår till med alldeles för stor kraft. I dag följde jag med till flygplatsen för att vinka av henne. Tillsammans med sin pappa, lillasyster, farmor och farfar for de idag väg på en månadslång resa till Chile. Jag har visserligen tidigare upplevt längre perioder då Amanda varit iväg på semester, men då har hon inte varit så här långt borta. Hon har i alla fall hållt sig i vår världsdel och avståndet har inte känts så stort som det gör nu. I morgon kl 17 svensk tid ska hon landa i Chile. Hon har då lovat att ringa hem så att jag vet att hon är safe and sound. Har en känsla av att februari kommer att bli en lång månad... Saknar henne så otroligt mycket redan nu.

Jag vaknade i morse av ett sms från Joacim som meddelade att han och Mariana kl 10.08 i dag blivit föräldrar till en liten flicka. Inget namn var ännu uttänkt, men hon har under graviditeten kallats för Pricken. Så rart :)  Tills de bestämt sig, kallar vi henne för Pricken.

Så hjärtliga gratulationer till Pricken från oss!!

I kväll var jag och Amanda på bio och såg Avatar. Helt fantastisk film! Så fin. Så vacker. Och spännande. Jag önskar dock att vi kunnat se den i 3D. 
 

Ett litet hjärta

 

Ett litet hjärta står ensamt och gråter.
Sårat av många, men ändå det förlåter.
Sliter i det gör många, de bara tar och tar.
Ändå står alltid detta lilla hjärta ensamt kvar.
Lurat av många, de leker med det lätt.
Men aldrig att någon vill behålla det på något konstigt sätt.
Varför vara med i leken, när man reglerna inte kan?
Varför tro på kärleken som sägs vara sann?
Varför leka med andras hjärtan när man har varsitt?
Varför är detta hjärta just mitt?

När jag tittar ut genom fönstret möts jag av, för vår del vid den här tiden på året, en ovanlig syn - gnistrande vita träd och alldeles vitt på marken. Har dessvärre ingen termometer så vet inte exakt vad tempen utomhus är, men enligt vädret på TT/ELA så är det tydligen -12°. Härligt! Får pälsa på mig ordentligt när jag om stund knallar ner till affären.
Sista dagen för 2009. Hur ska man sammanfatta året? Jag vet ärligt talat inte. Egentligen ingen större skillnad mot hur året dessförinnan var, tror jag. Några rejäla störtdykningar där jag sedan inte orkat ta mig ända upp. När jag tänker efter så vet jag inte om jag nått toppen någon gång under året. Oavsett hur jag mått. Nu är ju mitt minne uppenbarligen inte i bästa skick, men några rejäla glädjetoppar eller lyckorus kan jag inte påminna mig om.
Nu är jag inte den där typen som klämkäckt säger "nytt år, nya tag" eller "det kan bara bli bättre nu". Hur år 2010 blev, får jag sitta och berätta om om 365 dagar. Endast då vet jag.
Vad jag däremot vet, är att jag kommer att ta en dag i taget. En dag i taget. Det är vad jag mäktar med just nu.
Jag kan dock säga att jag då det gäller att lära känna mig själv, har tagit ett skutt framåt. Jag vet mer om mig själv och var jag kommer ifrån. Det har varit befriande. Jag vet varför och hur. "Hur gör jag" och "vad gör jag" får jag ta under året som kommer. Förhoppningsvis blir jag klokare där med.

Men för att återgå till min sammafattning om 2009. En del nya kontakter har knutits, de flesta har tyvärr också brutits. Den stora kärleken har lyst med sin frånvaro. Jag har fått ta del av glada nyheter, men som för mig ibland också har varit svåra nyheter att ta del av. Jag har än en gång blivit varse om vilka som är mina riktiga vänner och dessa är jag så glad för att jag har. Jag har blivit uppsagd från mitt jobb som läkarsekretare på vårdcentralen. Med facit i hand, så blev jag inte särskilt ledsen utan såg det mer som ett tillfälle till att fundera på vad jag egentligen vill. (Ett av få tillfällen där jag lyckats vara någorlunda positiv.) Jag har blivit "tvingad" till en arbetsrehabilitering, som jag nu förstått är en bra sak. Jag är glad för att jag har ett ställe att gå till varje dag. Ett ställe där jag kan vara mig själv, där jag inte behöver prestera, där inga krav ställs på mig, där jag inte behöver stressa sönder mig. Jag har mått dåligt över många saker. Jag har dåligt samvete över desto fler. Jag har blivit sviken och besviken. Men jag har ändå försökt att vara en god människa, en hjälpande vän, någon som ställer upp i den mån jag orkar och klarar av. Jag hoppas att det uppskattats. Jag har i alla fall försökt att visa min uppskattning och tacksamhet gentemot de som varit vänliga och hjälpsamma.

Ja, det var nog det jag ville ha sagt. Skulle jag komma på något mer, så återkommer jag.


Jo en sak till. Jag är inte den som blir gladast över de stora presenterna eller de största gesterna. Ibland, eller oftast, är det det lilla, lilla som räknas och som gör mig gladast.

Gott nytt år från mig.

Bild på mig tidigare i kväll. Fortfarande med förhoppningar om en trevlig kväll... Är hemma sedan en stund tillbaka och blickar tillbaka på kvällen som blev allt annat än det jag hoppades på. Outcast... Say no more...

Nu drar jag täcket över huvudet och fäller några tårar.

God natt.

...i den här jackan från Lindex:

Det har nu gått 2 veckor sedan det hemska kablades ut över världen - Michael Jackson finns inte längre med oss. Det har gått en tid och man har väl fått perspektiv över det hela. Men det känns fortfarande overkligt att min idol sedan barnsben inte längre finns här. Det kommer inga fler nya låtar, det blir inga fler konserter. Jag hade som dröm att åtminstone en gång få se honom uppträda live. Det blir inte så. Konstigt att man kan sörja en person man inte känner över huvud taget. Men genom åren har man ju ändå fått någon slags relation till honom via alla skriverier - både positiva och negativa. Jag tillhör dem som tyckerr att han levde ett högst märkligt liv men som tror att han var oskyldig till alla befängda anklagelser som kantade hans liv. Han var nog genuint god och renhjärtad och ville alla väl. Alla vackra ord och alla utmärkelser som utdelats efter hans död, var definitivt något han borde fått ta del av medan han fortfarande levde. Jag tänker på hans 3 barn. De har mist en far som älskade dem oerhört och det fanns nog inte med i världsbilden att han ville lämna dem så här tidigt i livet. Jag hoppas de blir lika älskade av familjen runt omkring dem och att de får en trygg och varm uppväxt.
Det är med stor sorg och saknad jag läser om honom, ser på videoklipp och lyssnar på hans musik och inser att det inte blir mer...


                                              

Jag vet inte vad som krävs för att man ska bli medbjuden att hitta på saker att göra? Eller att någon ringer eller messar för att höra så att man fortfarande lever? Stå på händer och snurra runt? Muta med pengar? Jag vet inte. Men att bara umgås med sig själv gör att allt självförtroende flyger all vägens väg. Jag känner mig totalt värdelös. Mitt sällskap duger uppenbarligen inte. Eller jo ibland - om det är något någon behöver hjälp med så klart.
Jag förstår inte. Jag vet ju visserligen att vi alla är olika, men av någon anledning så har jag väl trott att om man ser att någon i sin omgivning inte mår bra, har en tendens att isolera sig och dessutom inte har möjlighet att ta sig speciellt långt utan färdmedel, så borde en liten "empatiklocka" ringa någonstans. Eller är det bara hos mig den gör det?
Det gör ont. Jag känner mig osynlig och, som sagt, bortglömd.

Vad ska man välja..? Tv? Bok? Korsord? Lägga sig under täcket och invänta morgondagen? Allt lika trist. Önskar så att min midsommarafton sett annorlunda ut i år.

Midsommarafton i morgon. Kalas och fest för många. För mig blir det nog att ladda upp med filmer och fluffa upp kuddarna i soffan. Inga inbjudningar så långt ögat når. Är så ledsen för det, samtidigt som jag inte riktigt kan förstå heller. Jag menar, om jag vetat att någon som jag kände eller stod nära satt ensam hemma under en av årets mysigaste högtider så hade jag bums och omedelbart frågat om denne någon ville följa med mig. Men alla är vi olika... Men det går inte att komma i från att det gör ont i mig. Känner mig ensam och bortglömd. Och jag vet att det snart kommer andra dagar då jag heller inte är bedd att följa med. Det gör minst lika ont.