Sista tisdagen i april
Frågan jag ställer mig själv med jämna mellanrum är: hur länge ska jag orka? Jag har egentligen slutat orka för väldigt länge sedan. Det är inte ens av egen vilja som jag tar mig vidare, utan med vetskap om vad jag skulle orsaka om jag inte gjorde det. Fuck.
Träffade en människa för ett tag sedan som sa att hon var övertygad om att det finns en mening med livet för oss alla. Att vi utsätts för prövningar av olika de slag och att det finns en mening med dessa prövningar, men att vi inte förrän efteråt vet varför och vad. Med tanke på alla "prövningar" jag utsatts för, så måste jag ha något jäkligt bra att se fram emot.
Nu finns det så klart människor som säger att jag ska sluta beklaga mig, ta mig i kragen och gå vidare i mitt liv.
Jag vet, jag vet, jag vet att det finns människor som har problem och sjukdomar, riktiga problem och sjukdomar, som skulle ge allt och lite till för att få leva åtminstone halva det liv som jag lever. Men vad hjälper det mig i mitt liv här och nu? Tvärtom så spär det på mitt dåliga samvete för att jag inte tillgodogör mig mitt liv bättre än vad jag gör.
En lördagkväll i april
Sitter här och har precis lovat min älskade unge att jag ska stanna kvar i Grästorp över natten tillsammans med henne. Vanligtvis när hon sover över hos mormor och morfar, så har jag alltid åkt tillbaka hem. Anledningen är den att jag inte gillar att sova borta. Inte ens för en natt. Sover bäst i mitt eget hem och i min egna säng.
Det har alltid annars varit ok att jag åkt hem och kommit tillbaka nästa dag. Men, idag var det tårfyllda ögon när jag sa att jag skulle åka hem. Så här är jag då. Nybastad och med pyamas på. Blir förmodligen en tidig kväll. Har laddat med bok, musik och tidning - om det skulle vara så att jag inte kan sova.
Försöker se det hela ur en positiv synvinkel. Amanda har sällskap när hon går upp och jag kan med gott samvete sova en stund till. Jag slipper gå upp för att gå ut med hunden. Bara att släppa ut henne genom dörren (och hoppas på att hon kommer tillbaka).
Så, en lördagkväll i Grästorp kanske inte behöver vara så tokig ändå. God natt.
Allt väl...
Tja, det får väl duga. Nybäddad säng väntar nu.
Acceptans - att komma till ro med verkligheten
En bok om acceptans av Anna Kåver.
I sin bok skriver Anna Kåver: "att acceptera betyder inte att man automatiskt tycker att någonting nödvändigtvis är bra, riktigt, rättvist, vackert eller liknande. Det innebär rätt och slätt att se verkligheten som den är".
Att komma till insikt och acceptera att livet inte alltid är rättvist, är förbannat svårt.
En samtalsterapeut sa en gång till mig - "du behöver inte gilla livet, men måste acceptera att du lever här och att du lever nu".
Emellanåt gillar inte jag livet särskilt mycket. Det har funnits stunder då jag ogillat livet mest hela tiden och tyckt att det varit så jäkla orättvist att jag måste acceptera livet. Jag har då känt och tyckt att andra bestämt över mitt liv bara genom att de existerar. Att skuldbelägga människor som står mig nära, för att jag inte kan acceptera livet, ligger mig inte särskilt varmt om hjärtat.
Alltså har jag inget annat val än att acceptera verkligheten och komma till ro med det. Vilket, som sagt, är svårt emellanåt.
Dagen efter
Igår var ingen höjdarkväll direkt. Så här i efterhand kunde jag lika gärna stannat hemma. Men lätt att vara efterklok.
Har hela dagen känt sådan irritation och till viss del ilska gentemot en så kallad vän. Vi blev ovänner en stund i går kväll också. Jag kan för mitt liv inte förstå hur en människa kan vara så ignorant, omdömeslös och ha total avsaknad av empati.
Usch, blir irriterad bara jag tänker på allt dumt hon hade mage att vräka ur sig igår.
Alla som känner mig vet att jag har mått dåligt under en lång tid. De som är mig allra närmast förstår att det inte är "att bara rycka upp sig" när livet känns rent ut sagt för jävligt. Jag lever ett stillsamt liv och är inte den som är mest social. Definitivt inte när jag mår som sämst och det är en bedrift att bara ta sig ur sängen. Jag har valt att inte planera in för mycket aktiviteter eller träffar med kompisar, för oftast har det blivit så att jag fått lämna återbud precis innan. Jag förstår att folk blir besvikna och jag känner mig taskig. Därför har jag det sista alltid sagt att jag får se hur dagsläget är när det är dags för saker eller träffar.
Men igår fick jag höra att jag är en riktig svikare, urballare, som inte ställer upp för mina vänner. Jag blev så jäkla ledsen och samtidigt arg. VEM är hon att tala för mig hur jag borde göra, borde leva mitt liv, hur enkelt det är att bara ställa upp på saker, oberoende av hur man mår? Hon talade om för mig att vissa saker gör man bara, hur man än mår. Och man lämnar definitivt inte återbud till kompisar för att man har en träff med en kille. Detta återbud lämnade jag i onsdags och visst, det kändes taskigt. Men, som jag frågade min "vän", hur ofta jag gör en sådan sak? Det var då det kom - att jag gör det allt som oftast. Kanske inte för att träffa en kille, men att jag ofta lämnar återbud, sviker och gör folk besvikna.
Jag försökte till en början förklara för henne om onsdagens återbud, men det är där ignoransen och avsaknaden av empati kommer in i bilden. Då gav jag upp. Kände att hon fick tycka och tänka vad 17 hon ville. Egentligen så borde jag inte bry mig så mycket om hennes åsikter. Men det gör så ont när jag vet hur fel hon har. Jag är inte allt det hon rabblade upp igår.
FFSF
Har hela dagen velat fram och tillbaka med om jag ska gå ut idag eller inte. Visst är det kul att komma ut och träffa folk, men risken är ganska stor att jag vaknar i morgon och inte mår så bra. Och det är inte kul. Men - har av en vän fått tips om att prova vätske-ersättning (Resorb). Tar man en sådan brustablett innan läggdax, så minskar det risken för att må uselt dagen efter. Det gäller då bara att man är tillräckligt vid medvetande när man kommer hem, att man faktiskt kommer ihåg att ta den där brustabletten.
Så nu har jag bestämt mig. Och det blir utgång. Blev bjuden på fest av en kompis. Och inte vilken fest som helst! Det blir veckans spritfest hos Finska Föreningen! Skojar bara. Men vi är faktiskt bara finnar ikväll. Återstår att se hur det hela slutar.
Eftersom jag bestämde mig för att gå ut, så var jag till bolaget för att ladda upp med lite cider. Jag fick visa legitimation idag. Det känns lite kul, även om man förstår att man inte ser ut som 20 längre och man vet att det hör till från bolagets sida. Men så säger tjejen i kassan - "Är du verkligen 74:a?" " Va?"säger jag, varpå hon säger "Det ser inte ut som att du är född -74". "Åh, tack. Det var snällt. Det lever jag på resten av dagen" säger jag och knallar ut. Sedan slog det mig: hon kanskte tyckte att jag såg äldre ut?
Men oftast menar man väl att personen i fråga ser yngre ut när man kommenterar körkort? Jag hoppas att det var så hon menade. Annars måste jag se jäkligt gammal ut. Och det har jag ingen lust med. Det får helt enkelt bli ett extra lager med mascara ikväll om det skulle vara så att jag ser äldre ut än mina 33 år.
Nätdejting kapitel I
Första gången jag blev medlem på en dating-sida var för sisådär 2½ år sedan. På den tiden var det fortfarande väldigt mycket hysch-hysch kring det. Det var inte så att jag mörkade om det om någon frågade, bara att jag inte valde att prata särskilt högt om det. Idag är det ju så vanligt att det inte ens känns konstigt att jag här delar med mig av några av mina erfarenheter från nät-dejteriet. Så here we go.
Den första jag överhuvud taget träffade har jag t o m glömt namn på och var han var kom ifrån. Han hade i alla fall varit i Göteborg och hälsat på vänner och skulle träffa andra vänner i Vargön. Eftersom han ändå skulle åka igenom Trollhättan så passade det ju bra att han stannade till hos mig.
Jag hade packat picnic-korg för det hade bestämts att vi skulle till slussarna för lite fika. Var lite nervös för att träffa honom. Hade sett foto på honom och tyckte väl att han inte var värsta prinsen, men att han såg hyfsat bra ut. Detta ändrades radikalt när jag öppnade dörren. Det första som for genom huvudet var att dra igen dörren och låsa. Han såg inte bra ut någonstans. Nu ska man ju inte döma hunden efter håren, men i vissa fall måste man få göra det och det här var ett sådant fall. Men eftersom jag är någorlunda väluppfostrad, så var det bara att pallra sig ut med honom.
Vi kom i alla fall ner till slussarna och jag bredde ut picnic-filten. När han ska sätta sig så lägger han ena handen i en klutt med fågelbajs för att sedan välta ut muggen med kaffe. Började bra... Vi satt väl där en stund och språkade och strosade runt nere vid slussarna. Senare under eftermiddagen blev han hungrig och tyckte att vi skulle äta en bit ute. Sagt och gjort. Jag kände mig väldigt lättad, tänkte att han absolut skulle åka vidare efter maten. Men icke. Han ville minsann se mer av "min" underbara stad. Jag kom inte på några bra ursäkter om att jag skulle göra något annat och kunde absolut inte vara brutalt ärlig och be honom åka. Så det blev en runda minigolf på ett turist-stråk här i stan. NU ville han väl ändå åka? Nope, han var fikasugen. Vi satte oss på en uteservering mitt i stan där en del folk passerar. Satt med solglasögon på med förhoppning om att ingen skulle känna igen mig. Tack och lov så klarade jag mig.
Efter fikat så fick jag äntligen med honom hemåt och till hans bil. Nu fick jag i alla fall väldigt noga talat om för honom att jag hade extremt viktiga planer morgonen därpå, för jag fick en känsla av att han hade vissa planer på att stanna över natten. Och äntligen, äntligen! for han iväg efter många löften om att snart höras igen. Kände en sådan enorm lättnad när han åkt. Svävade nästan på moln ett tag.
Behöver jag säga att jag i alla fall aldrig hörde av mig till honom? Fick bara ett mail ett tag senare där han undrade om vi skulle fortsätta höras eller om han kunde plocka bort mig ur rullarna...
Om någon undrar hur jag kan "lämna ut" honom så här, så är det ju för att risken att han ska läsa detta är ganska minimal.
Måndag och kväll
Vet inte riktigt vad jag ska fylla raderna med här idag. Skrev igår ner lite tankar på papper för att sedan skriva här. Men det får nog fortsätta att vara nedskrivet bara för mig.
Har varit en konstig dag och besynnerlig kväll. Det var bara det.
"another day, another drama"
Another day i alla fall. Drama vet jag inte om det varit så mycket av idag. Jag har fått bytt gardiner i vardagsrummet.
Jag är ju helt sjukskriven från min halvtidstjänst på vårdcentralen. Och visst, det är skönt att slippa tänka på väckarklockor och ansvar. Men sanningen är den att jag saknar mitt jobb - det jag uträttar alltså. För vårdcentralen i sig saknar jag inte särskilt mycket. Och definitivt inte den arbetskategori jag tillhör. Det har varit motsättningar och utanförskap sedan jag egentligen började jobba där. Det finns en gräns för hur mycket man orkar med. Jag känner helt enkelt att det inte finns plats för mig. Det hade dessutom underlättat om jag känt stöd från mina kollegor, men när det inte existerar så blir det enormt jobbigt.
Jag har dåligt samvete när jag nu är hemma. Jag vet att det skapar problem och oreda för de andra. Någon måste ju uträtta mitt arbete också och det är inget som gladeligen görs.
Aldrig någonsin är det någon som ringer hem för att fråga hur jag mår eller frågar när jag väl kommer tillbaka till arbetet. Nu gäller det alltså enbart den arbetsgrupp jag tillhör, för det finns jätterara människor på vårdcentralen som bryr sig och som frågar.
Jag skulle nog kunna tänka mig att prova på att jobba på en annan vårdcentral ett tag, även om det innebär att jag inte får den dagliga kontakten med dom jag ändå tycker om och trivs med på "min" vårdcentral.
Har funderat på att söka annat jobb. Men med situationen som den ser ut idag för mig, så är chanserna för att jag skulle få en annan anställning lika med 0.
Jag har hittills haft en väldigt stöttande och förstående chef. Jag kan många gånger känna mig otacksam för att jag har så pass hög frånvaro från jobbet som jag har. Men samtidigt så är hon medveten om hur situationen är. Jag kommer till jobbet när jag känner att jag orkar. När jag är på jobbet så uträttar jag mina uppgifter utan något att klaga på.
Men det är klart jag funderar på hur länge det kan hålla. Någon gång måste väl hon också tröttna på att hålla mig om ryggen.
Upp som en sol, ned som en pannkaka
Är ledsen, sårad och besviken. Och en smula arg.
När jag tänker efter lite närmare, så är det egentligen inte situationen i sig just nu som gör mest ont. Det är bara det att allt känns så jäkla välbekant. Så lätt att bli avfärdad och lagd åt sidan.
Men visst är jag väldigt ledsen för att det är som det är just nu också. Kanske för ledsen för mitt eget bästa.
Klart det fanns känslor med i bilden från min sida, även om jag sa att så inte var fallet. Det var väl ett sätt för mig att i alla fall försöka skydda mig själv. Man ger ju så mycket av en själv. Tills nästa gång då det blir en smula mindre. Tilliten har fått sig några rejäla knäckar. Inget man heller reparerar på en stund.
Varenda gång går man in med ett "kanske den här gången" och sedan går man ut med "inte den här gången heller". Förebrår sig själv. Står där med frågor men inga svar och ett litet "vad var det egentligen som hände"?
Men faktiskt så var situationen i det här fallet väldigt speciellt. Det visste jag. Jag visste även att utgången av det hela inte kunde slutat på något annat sätt än vad den gjorde. Men det blir tomt. Det var trivsamt och det var bra - den korta stund det varade.
Och nu då?
Jag har kommit ut ur gråzonen en stund. Kanske inte av egen fri vilja och med tanke på utgången, så var gråzonen att föredra...
Kärlek till salu
Tycker man idag att det är för höga insatser när det kommer till kärlek?
Vill man inte komma hem till någon som tar emot med öppen och varm famn? Vill man inte ha någon som finns där för att viska tröstande ord när det känns jobbigt? Eller saknar dig när du är borta? Känna tryggheten av att veta att den du somnar tillsammans med, även finns där när du vaknar?
Jag hade då satsat rubb och stubb för att få uppleva känslan av att vara älskad. Betydelsefull. Behövd. Saknad. Värdefull. Viktig.
Men det var länge sedan det fanns något sådant i mitt liv. Istället finns där känslor som oälskad och oviktig. Känslor av ovärdighet, ensamhet, meningslöshet, tomhet.
Det hjälper nog inte ens om jag ändrar rubriken till "Kärlek bortskänkes"...
I gråzonen
Jag beundrar dom som tar ett beslut för att sedan hålla sig till det. Det kan inte jag. I alla fall inte utan att känna något som liknar ångest. Ambivalens är nog mitt ledord. Jag står ständigt och vacklar. Är rädd för att mitt beslut kan vara det som är fel beslut. Men vad är rätt beslut? Är det att följa vad man i praktiken vet är riktigt eller är det att följa vad man i hjärta och själ tycker känns riktigt? Jag vet inte. I alla fall inte angående det jag tänker på i det här fallet. Alltså hamnar jag i gråzonen igen. Där allt är en enda röra.
De första stapplande stegen
De första stapplande stegen till att få igång denna blogg, där jag mest för egen skull kommer att försöka sätta pränt på mycket av det jag tänker på, funderar kring och reflekterar över. Tidvis kan det vara ganska mycket och kan kännas rätt tungt att bära på. Kanske kan en elektronisk dagbok lätta lite på trycket kring hjärta och själ. Återstår att se.
