anskku

Jag vet inte vad som krävs för att man ska bli medbjuden att hitta på saker att göra? Eller att någon ringer eller messar för att höra så att man fortfarande lever? Stå på händer och snurra runt? Muta med pengar? Jag vet inte. Men att bara umgås med sig själv gör att allt självförtroende flyger all vägens väg. Jag känner mig totalt värdelös. Mitt sällskap duger uppenbarligen inte. Eller jo ibland - om det är något någon behöver hjälp med så klart.
Jag förstår inte. Jag vet ju visserligen att vi alla är olika, men av någon anledning så har jag väl trott att om man ser att någon i sin omgivning inte mår bra, har en tendens att isolera sig och dessutom inte har möjlighet att ta sig speciellt långt utan färdmedel, så borde en liten "empatiklocka" ringa någonstans. Eller är det bara hos mig den gör det?
Det gör ont. Jag känner mig osynlig och, som sagt, bortglömd.