Soffa, choklad och täcke, tack.
Jag är deppig. Vill helst bara ligga i soffan och äta chokladpraliner. Men jag kan väl inte börja det nya året med att redan bryta mitt löfte om att försöka dra ner på godiskonsumerandet. Fakta kvarstår. Jag är deppig. Det har återigen varit en period där det känts tyngre, jobbigare. Nyheter som för andra framstår som goda (och borde så göra även för mig) har känts lite tunga att ta emot. Har inte riktigt kunna glädjas. I stället har det framkallat tårar och rört upp mycket som egentligen hade kunnat få ligga kvar och slumra någonstans där inne. Så i dag har jag tagit på mig glad-masken igen. Lett utåt fast det inombords känts så fruktansvärt jobbigt. Jag borde glädjas. Det gör jag. Egentligen. Fast det gör ont. Jag kommer fortsätta att le. Utåt.
