anskku

Midsommarafton i morgon. Kalas och fest för många. För mig blir det nog att ladda upp med filmer och fluffa upp kuddarna i soffan. Inga inbjudningar så långt ögat når. Är så ledsen för det, samtidigt som jag inte riktigt kan förstå heller. Jag menar, om jag vetat att någon som jag kände eller stod nära satt ensam hemma under en av årets mysigaste högtider så hade jag bums och omedelbart frågat om denne någon ville följa med mig. Men alla är vi olika... Men det går inte att komma i från att det gör ont i mig. Känner mig ensam och bortglömd. Och jag vet att det snart kommer andra dagar då jag heller inte är bedd att följa med. Det gör minst lika ont.