anskku

Så sitter man här och glor in i skärmen igen... Klockan är sent på söndagkvällen och egentligen borde jag väl dra mig till sängs, men av någon anledning kommer jag mig inte för.
I dag var jag och Amanda på kalas hos kompisens son som fyllde 9 år. Kompisen har förutom sonen också en dotter på 13 år så det har genom åren blivit några kalas. Till dessa kalas brukar det oftast vara samma familjer som kommer. Det har blivit några giftermål och flertalet barn genom åren. Men det slog mig i dag... Genom alla år och på alla kalas har jag alltid, alltid varit ensam och aldrig haft något sällskap att ta med mig. Det var så trevligt och mysigt i dag, men jag saknade verkligen att känna den där självklara gemenskapen med någon. Jag ser ju hur lyckliga de andra familjerna är och det är klart att det svider lite inombords... Nästa "barnkalas" är i maj. Som det ser ut nu, så är risken stor att jag även då kommer att gå ensam.