anskku

Häromdagen var jag i Vänersborg för att passa lilla Siri-skruttan då bror och Linda höll på med flytten från Vargön in till just Vänersborg.
Tog Siri i vagnen och begav mig ut på promenad i det kalla januarivädret. Vi strosade runt bland smågatorna och sedan ner till kanalen. Vänersborg är en liten och i mångas ögon en tråkig liten stad. Men inte i mina! Fullt med fina, gamla hus och en stad med stor mysfaktor. Nästan i varje litet hörn ligger små bodar, affärer med kuriosa och inredning - helt i min smak. För första gången på länge kände jag mig tillfreds inombords. Kände där och då att jag skulle kunna bo i denna stad och trivas alldeles utmärkt. På något sätt skulle det kunna bli den nystart jag velat ha så länge. Jag vet att man inte kan fly de bekymmer och problem man har, men på något sätt skulle jag ändå inte behöva tampas med dem på samma sätt som jag gör i dag. Det är mycket här i Trollhättan som påminner om sådant som varit och sådant som tyvärr inte blev...
Jag hade nog kunnat göra slag i saken och säga upp lägenhet och flytta på stört. Om jag varit själv. Nu är ju situationen som sådan att jag har en dotter att ta hänsyn till och när jag helt flyktigt tog upp flytt till Vänersborg blev det som jag tänkt - en stor spark bakut. Absolut inte! Att det bara är 1 mil mellan städerna spelade absolut ingen roll. Så, bara att lägga ner tankar om flytt. Åtminstone tills Amanda gått klart skola. Självklart går Amanda alltid, alltid i första hand, men någonstans i bakhuvudet gnager ändå ett litet "men jag då?".