Uppdatering
Tja, vad har hänt sedan sist..?
Förra veckan började ganska segt, gjorde egentligen inget alls. Eller jo, jag var ju på dejt på tisdagen. Träffade Christian, 28, från Vänersborg. Han var vänlig nog att köra till Trollhättan för en fika med mig. Under några timmar satt vi och samspråkade, mest om honom, och sedan körde han mig hem. Och jag kunde konstatera att det inte skulle bli någon andra dejt med Christian. Jättetrevlig kille, men trevlig räcker ju inte alltid.
Under torsdagens eftermiddag fick jag äran att passa lilla Siri, 5 månader nu, för första gången. Lycka! Bror hade några ärenden att uträtta i stan och eftersom det var fint väder så satte jag lilla Siri i vagnen (vilken avancerad sådan dessutom!) för att ta en promenad runt Spikön. Bror hade förvarnat mig om att Siri kunde bli lite ledsen i vagnen men att det bara var att ta upp henne en liten stund och att hon sedan skulle tycka att det var ok att åka vagn en stund till. Så när de första tårarna kom, plockade jag upp henne och satte mig på en bänk för lite gos och mys. Men sedan var det ju inte alls bara att sätta lilla fröken i kärran igen och promenera vidare! Hon protesterade ganska så högljutt! Det blev att bära henne på ena armen samtidigt som jag skulle manövrera vagnen. Det gick bra en stund, men även om Siri storleksmässigt är rätt så liten fortfarande så väger hon ändock 7 kg, vilket känns i armen efter en stund. Så vi styrde kosan mot bilen. Eftersom lilltjejen vid det här laget var rätt så trött, så tänkte jag att hon snabbt somnar i en rullande bil. Men det gällde ju först att få in vagnen i bagaget och Siri i bilstolen, vilket inte gick som jag tänkt mig. Det är ju jättebra att allt är så barnsäkert idag, men herregud! Nu märks det definitivt att det var ett tag sedan jag var småbarnsförälder. Att få ihopfällt vagnen och fast Siri i stolen gick inte! Hur svårt kan det vara? Med dagens avancerade utrustning, skitsvårt bevisligen... Siri skriker i högan sky och är arg och jag blir svettigare och svettigare. Och då ringer bror och meddelar att han är klar! Nog för att egentid med lillan är mer än mysigt, men gissa om jag blev glad över det samtalet! Han får ordning på saker och på Siri och vi åker hemåt. När jag släpper av bror, så hoppas jag att Siri inte blivit traumatiserad för resten av livet och att hon förhoppningsvis vill träffa sin faster fler gånger - trots det inträffade.
Förra veckan började ganska segt, gjorde egentligen inget alls. Eller jo, jag var ju på dejt på tisdagen. Träffade Christian, 28, från Vänersborg. Han var vänlig nog att köra till Trollhättan för en fika med mig. Under några timmar satt vi och samspråkade, mest om honom, och sedan körde han mig hem. Och jag kunde konstatera att det inte skulle bli någon andra dejt med Christian. Jättetrevlig kille, men trevlig räcker ju inte alltid.
Under torsdagens eftermiddag fick jag äran att passa lilla Siri, 5 månader nu, för första gången. Lycka! Bror hade några ärenden att uträtta i stan och eftersom det var fint väder så satte jag lilla Siri i vagnen (vilken avancerad sådan dessutom!) för att ta en promenad runt Spikön. Bror hade förvarnat mig om att Siri kunde bli lite ledsen i vagnen men att det bara var att ta upp henne en liten stund och att hon sedan skulle tycka att det var ok att åka vagn en stund till. Så när de första tårarna kom, plockade jag upp henne och satte mig på en bänk för lite gos och mys. Men sedan var det ju inte alls bara att sätta lilla fröken i kärran igen och promenera vidare! Hon protesterade ganska så högljutt! Det blev att bära henne på ena armen samtidigt som jag skulle manövrera vagnen. Det gick bra en stund, men även om Siri storleksmässigt är rätt så liten fortfarande så väger hon ändock 7 kg, vilket känns i armen efter en stund. Så vi styrde kosan mot bilen. Eftersom lilltjejen vid det här laget var rätt så trött, så tänkte jag att hon snabbt somnar i en rullande bil. Men det gällde ju först att få in vagnen i bagaget och Siri i bilstolen, vilket inte gick som jag tänkt mig. Det är ju jättebra att allt är så barnsäkert idag, men herregud! Nu märks det definitivt att det var ett tag sedan jag var småbarnsförälder. Att få ihopfällt vagnen och fast Siri i stolen gick inte! Hur svårt kan det vara? Med dagens avancerade utrustning, skitsvårt bevisligen... Siri skriker i högan sky och är arg och jag blir svettigare och svettigare. Och då ringer bror och meddelar att han är klar! Nog för att egentid med lillan är mer än mysigt, men gissa om jag blev glad över det samtalet! Han får ordning på saker och på Siri och vi åker hemåt. När jag släpper av bror, så hoppas jag att Siri inte blivit traumatiserad för resten av livet och att hon förhoppningsvis vill träffa sin faster fler gånger - trots det inträffade.
Kommentarer
Trackback
