anskku

Första gången jag blev medlem på en dating-sida var för sisådär 2½ år sedan. På den tiden var det fortfarande väldigt mycket hysch-hysch kring det. Det var inte så att jag mörkade om det om någon frågade, bara att jag inte valde att prata särskilt högt om det. Idag är det ju så vanligt att det inte ens känns konstigt att jag här delar med mig av några av mina erfarenheter från nät-dejteriet. Så here we go.

Den första jag överhuvud taget träffade har jag t o m glömt namn på och var han var kom ifrån. Han hade i alla fall varit i Göteborg och hälsat på vänner och skulle träffa andra vänner i Vargön. Eftersom han ändå skulle åka igenom Trollhättan så passade det ju bra att han stannade till hos mig.

Jag hade packat picnic-korg för det hade bestämts att vi skulle till slussarna för lite fika. Var lite nervös för att träffa honom. Hade sett foto på honom och tyckte väl att han inte var värsta prinsen, men att han såg hyfsat bra ut. Detta ändrades radikalt när jag öppnade dörren. Det första som for genom huvudet var att dra igen dörren och låsa. Han såg inte bra ut någonstans. Nu ska man ju inte döma hunden efter håren, men i vissa fall måste man få göra det och det här var ett sådant fall. Men eftersom jag är någorlunda väluppfostrad, så var det bara att pallra sig ut med honom.

Vi kom i alla fall ner till slussarna och jag bredde ut picnic-filten. När han ska sätta sig så lägger han ena handen i en klutt med fågelbajs för att sedan välta ut muggen med kaffe. Började bra... Vi satt väl där en stund och språkade och strosade runt nere vid slussarna. Senare under eftermiddagen blev han hungrig och tyckte att vi skulle äta en bit ute. Sagt och gjort. Jag kände mig väldigt lättad, tänkte att han absolut skulle åka vidare efter maten. Men icke. Han ville minsann se mer av "min" underbara stad. Jag kom inte på några bra ursäkter om att jag skulle göra något annat och kunde absolut inte vara brutalt ärlig och be honom åka. Så det blev en runda minigolf på ett turist-stråk här i stan. NU ville han väl ändå åka? Nope, han var fikasugen. Vi satte oss på en uteservering mitt i stan där en del folk passerar. Satt med solglasögon på med förhoppning om att ingen skulle känna igen mig. Tack och lov så klarade jag mig.

Efter fikat så fick jag äntligen med honom hemåt och till hans bil. Nu fick jag i alla fall väldigt noga talat om för honom att jag hade extremt viktiga planer morgonen därpå, för jag fick en känsla av att han hade vissa planer på att stanna över natten. Och äntligen, äntligen! for han iväg efter många löften om att snart höras igen. Kände en sådan enorm lättnad när han åkt. Svävade nästan på moln ett tag.

Behöver jag säga att jag i alla fall aldrig hörde av mig till honom? Fick bara ett mail ett tag senare där han undrade om vi skulle fortsätta höras eller om han kunde plocka bort mig ur rullarna...

Om någon undrar hur jag kan "lämna ut" honom så här, så är det ju för att risken att han ska läsa detta är ganska minimal.