anskku

Trots alla tunga och trista känslor, så bär jag på enormt mycket kärlek. Bekymret är att jag inte har någon att ge den till. Eller att där inte finns någon som vill ta emot den. Jag begär då inget överpris heller. Eller?

Tycker man idag att det är för höga insatser när det kommer till kärlek?
Vill man inte komma hem till någon som tar emot med öppen och varm famn? Vill man inte ha någon som finns där för att viska tröstande ord när det känns jobbigt? Eller saknar dig när du är borta? Känna tryggheten av att veta att den du somnar tillsammans med, även finns där när du vaknar?

Jag hade då satsat rubb och stubb för att få uppleva känslan av att vara älskad. Betydelsefull. Behövd. Saknad. Värdefull. Viktig.

Men det var länge sedan det fanns något sådant i mitt liv. Istället finns där känslor som oälskad och oviktig. Känslor av ovärdighet, ensamhet, meningslöshet, tomhet.

Det hjälper nog inte ens om jag ändrar rubriken till "Kärlek bortskänkes"...