anskku

Another day i alla fall. Drama vet jag inte om det varit så mycket av idag. Jag har fått bytt gardiner i vardagsrummet.

Jag är ju helt sjukskriven från min halvtidstjänst på vårdcentralen. Och visst, det är skönt att slippa tänka på väckarklockor och ansvar. Men sanningen är den att jag saknar mitt jobb - det jag uträttar alltså. För vårdcentralen i sig saknar jag inte särskilt mycket. Och definitivt inte den arbetskategori jag tillhör. Det har varit motsättningar och utanförskap sedan jag egentligen började jobba där. Det finns en gräns för hur mycket man orkar med. Jag känner helt enkelt att det inte finns plats för mig. Det hade dessutom underlättat om jag känt stöd från mina kollegor, men när det inte existerar så blir det enormt jobbigt.

Jag har dåligt samvete när jag nu är hemma. Jag vet att det skapar problem och oreda för de andra. Någon måste ju uträtta mitt arbete också och det är inget som gladeligen görs.
Aldrig någonsin är det någon som ringer hem för att fråga hur jag mår eller frågar när jag väl kommer tillbaka till arbetet. Nu gäller det alltså enbart den arbetsgrupp jag tillhör, för det finns jätterara människor på vårdcentralen som bryr sig och som frågar.

Jag skulle nog kunna tänka mig att prova på att jobba på en annan vårdcentral ett tag, även om det innebär att jag inte får den dagliga kontakten med dom jag ändå tycker om och trivs med på "min" vårdcentral.
Har funderat på att söka annat jobb. Men med situationen som den ser ut idag för mig, så är chanserna för att jag skulle få en annan anställning lika med 0.

Jag har hittills haft en väldigt stöttande och förstående chef. Jag kan många gånger känna mig otacksam för att jag har så pass hög frånvaro från jobbet som jag har. Men samtidigt så är hon medveten om hur situationen är. Jag kommer till jobbet när jag känner att jag orkar. När jag är på jobbet så uträttar jag mina uppgifter utan något att klaga på. 
Men det är klart jag funderar på hur länge det kan hålla. Någon gång måste väl hon också tröttna på att hålla mig om ryggen.